Plötsligt hör vi hur det grymtar och det knakar i de liggande kvistarna i den tjocka bokskogen. 
Det kommer grisar! Vi spanar i mörkret och försöker se något. Plötsligt hör vi hur trälocket på majsåteln lyfts av. Det skräller i mörkret när stenarna skramlar mot träet i lådans lock. 
Vi spanar och jag ser en skugga i kikarsiktet runt åteln. Jag nickar till Patrik att han ska tända den starka lampan. Han tänder den och jag ser en mindre gris i hårkorset i kikarsiktet. Snabbt beslut, jag skjuter! Smällen av skottet ekar och krutröken i lampans sken kan liknas bäst med att man skjuter genom ett påse vetemjöl. Vad hände, hur gick det? Men vi kanske ska börja från början….. 

Den 6 juli i år, på min födelsedag, så satte jag mig på flyget med destination Frankfurt. Vi hade blivit nedbjudna på vildsvinsjakt till några vänner som nästan årligen besöker oss på vår älgjakt. 
Vi var 4 stycken men de andra bor i Sundsvall och hade bestämt sig för att åka bil hela vägen. Var väl något med ransoner av starkvaror som hägrade… 

Efter en mellanlandning i Stockholm så anlände jag till Tyskland. Heinz och Gerhard mötte upp och efter sedvanliga hälsningar så bar det av i Heinz Land Rover till hans jaktstuga i Marborn strax utanför Steinau mellan Frankfurt och Fulda. Det gick förvånansvärt bra att förstå åtminstone Heinz när han med en något långsammare tyska pratade med mig. Efter en öl på balkongen med en grön, underbar dal framför så blev det middag på ett gasthaus i Steinau. 

Vi väntade på livstecken från de andra och det kom, fast de var försenade pga en punktering. De kunde inte köra fortare än 80 eftersom Volvon var utrustad med ett snikreservhjul. Vi gick och la oss och vid 4-tiden på morgonen så ramlade 3 trötta Sundsvallsbor in. 

Jag vaknade och åt frukost med Heinz för att sedan följa med honom på en runda och inspektera majsåtlarna som var utplacerade i det jaktområde, revir, som de hade. De kunde se när vildsvinen vart där eftersom de hade en slags klocka i en plastburk ovanpå åtlarna. När sedan en gris lyfter av trälocket så lossnar en liten magnet och klockan stannar. Smart! Heinz bokförde noga var grisarna varit och vid vilka tider. Dagen gick sedan varm och solig. Det var så dags för första kvällens jakt. Heinz och Gerhard satt med Patrik och Marika. Kurt som hade vart där förr fick sitta själv. Jag fick följa med en trevlig kille som hette Elmar. 

Vi satt i ett torn med en vidunderlig utsikt över dalen. Det kom fram en hel del rådjur och även någon räv. Mina förutfattade meningar om tysk jakt, att man skjuter allt som kommer, fick sig en hel bredsida. Elmar visade att de har full koll på vilka djur de har på markerna och sa att på onsdag kan vi skjuta den bocken och pekade på en mindre bock som betade i kanten av en sådd åker. Det blev inget skjutet den natten. Men Elmar var intresserad så han hämtade upp mig vid 3.30 tiden morgonen därpå och vi prövade på att smyga på såväl rådjur som andra djur. Vid 6-tiden när vi inte sett något skjutbart så skulle vi bege oss hemåt. Då får han syn på något djur och mumlar ”katze”. Han räcker över sitt gevär till mig och undrar om jag vill skjuta. Tankarna far runt, skjuta katt? Vad sjutton menar karln! Han ser nog att jag tvekar så han fyller i, ”waschbeer”, tvättbjörn! 
Jag skjuter så min första björn här i livet. En liten men väldigt hårdskjuten björn. Jag frågar sedan Heinz varifrån dessa kommer och varför de jagas. Svaret blir att det var nazisterna som på 30-talet planterade in tvättbjörn från USA för att jaga. De har sedan spridit sig och ställer till en hel del skada i byar och städer eftersom de inte har några naturliga fiender.  

Nästa kväll var det samma upplägg men en ny plats för min del. Denna kväll hörde vi vildsvin men de kom inte fram till åteln. Innan dess hade vi pürschat på råbock igen men det som kom var då naturligtvis den stora bocken samt några getter med kid. Efter ytterligare en stund så dök det upp två rävar. Jag prövade åter lyckan och sköt. Den ena räven låg kvar efter en kullerbytta. Det var även nu en mindre oförsiktig unge. 

Dagarna tillbringade vi med att sola och se oss omkring men den 3:e dagen så bjöd vi vår värd på en lunch. Var egentligen tänkt att bjuda på middag men Gerhard hade tingat kvällen för grillfest innan jakten. En trevlig kväll med mycket prat om jakt och han visade upp sin ansenliga samling troféer från hela världen. Det han saknade var väl ett riktigt älghorn.  

Så kom då den tredje kvällen. Då önskade vi att få sitta två och två i ett torn. Vi, jag och Patrik, blev placerade i ett högt men stadigt och bekvämt torn alldeles vid en liten äng. Det fanns ett likadant torn i andra änden av ängen så man kunde välja utifrån vindförhållanden och var vildsvinen visat sig vara. Det var lugnt länge och solen gick sakta ner och skuggorna blev längre och längre. En uggla bestämde sig efter en stund för att ta en titt på vilka vi var och gjorde en 3-4 dykningar mot öppningen i tornet men tog sedan beslutet att vi var nog för hårdsmälta. Plötsligt hördes då grymtningar och ljud från skogen och det lät som en hel hjord vildsvin var på antågande. 
Efter allt knakande och grymtande och den höjda pulsen och adrenalinkicken som man som jägare trånar efter så hade då skottet fallit. Vi såg i samband med skottet hur det sprang djur på ängen nedanför oss. När det efter några sekunder åter gick att se så lyste vi med lampan och kikade men vi hade svårt att se hur det hade gått. Vi hade också blivit tillsagda att ringa Elmar om vi hade skjutit på ett vildsvin. Vi fick tag i honom efter en stund och han sa att han skulle vara hos oss om en 20-25 minuter. Vi hörde grymtingar och kvistar som knäcktes en stund efter skottet men sedan blev det tyst. Att gå ner ur tornet för att göra en skottplatsundersökning kändes lite kymigt. Vi hade ju hört om galtar och suggor som kunde komma skjutna som ur en kanon och attackera. Men efter 20 minuter tyckte jag att nu har det varit tyst i en kvart och vi måste ju gå ner och kika. 

Patrik verkade inte vara helt överens men vi klättrade ner och gick sakta i färdigställning fram emot åteln. När vi var 10 meter ifrån så ser vi till vår lycka att där låg det en liten gris. Men dess ljusa, strimmiga päls dolde den fint i gräset och den låg halvt om halvt runt själva åteln. Sedan hördes ljudet av en bil så vi tog den lilla kultingen och gick fram till den närbelagda vägen och mötte precis Elmar. Han klev ur bilen och med ett stort leende och utsträckt hand så kom det välkända ”Waldmansheil”. Det kändes skönt när vi sedan åkte bort till Heinz stuga och tog reda på djuret. Det var en kulting på kanske 4 månader som sedan Gerhard sa blir perfekt på en grillkväll med familjen. Jag fick en del delikatessbitar inslagna och frysta fast hjärtat hade jag tyvärr trasat sönder i skottet.  

Kurt och Marika hade inte samma tur. Det kom en galt förbi dem men den stannade inte alls. De hade däremot en råtta som var nyfiken och som rätt som det var hoppade upp i gluggen där de satt. Jag skulle ha gett mycket att se Kurts min då, han avskyr nämligen råttor!  

En mycket trevlig upplevelse som man fick vara med på och det enda som var fel var väl att jag skulle gärna ha stannat där några dagar till. Det sa jag också till Gerhard när han skjutsade mig de 5 milen till Frankfurts flygplats för att påbörja hemfärden. Det kändes dock skönt att få sitta på flyget och i lugn och ro smälta alla intryck innan man sent på torsdagskvällen landade på Frösön. 

Där tog Marianne, barnen och Pelé emot och vem som var gladast är svårt att säga, men jag sätter nog en slant på den lille fyrbente herren. Han som såg så sur ut när husse packade ner jaktkläderna 5 dagar innan för det lilla äventyret i Tyskland.

Tackar Peter för detta bidrag.